Julkoncert med ton- och bensynergi

När jag första gången för många år sedan konfronterades med Bleckhornens balett måste jag erkänna att jag likt flera andra gamla stötar stördes kraftigt av de amatörmässiga bensprattel  som bara skymde orkestern. Men de senaste åren har jag bevittnat en balett  som blivit skickligare och skickligare och därigenom fått ett egenvärde i mina ögon. Denna utveckling kulminerade i årets julkonsert där jag för första gången mycket starkt upplevde positiva synergieffekter  mellan ben och ton. För mig har nu balett och orkester smält samman till en enhet som verkligen hör ihop och inte längre är en orkester  med vidhängande balett utan en totalensemble som ger både ljud- och synupplevelser! Baletten bidrog med en mängd rent ekvilibristiska övningar som fick publiken att ropa ”Aaaaah!!!”

Konserten inleddes som sig bör med en ouvertyr vid namn The Lone Ranger   som starkt påminde om Lätta kavalleriet. Men denna ouvertyr var allt annat än lätt. I fortissimona var det en sådan tyngd  att det inte räckte med beteckningen ff  i noterna utan måsta ha stått minst fff d.v.s. fortissimest. En sådan dynamik som Bleckhornen kan prestera kommer nog inte Sveriges största militärorkester inte i närheten av. Hela Stora salen skälvde när dessutom slagverket släppte loss. Jag kan inte nämna eller komma ihåg allt som stod på programmet men ett intressant stycke var Malagueña där baletten gav en sensuell uppvisning. I Sparkling Brass tyckte jag mig höra den välkända Diamonds are a girl’s best friend.  Årets solist var månghövdad – en hel kör vid namn Ostrochorus från Östgöta nation som sjöng mäktiga och stämningsfulla stycken som kändes ända in i själen.

Som sig bör avslutades koncerten med en marsch och inte vilken marsch som helst utan Claudio Grafullas vackra Washington Greys  från början av amerikanska inbördeskriget.

Som helhetsbedömning måste jag säga att Bleckhornen är en mycket välspelande orkester som spelar mycket rent och välstämt med en flexibel dynamik av sällan skådat slag. Det är bara två kritiska synpunkter jag vill framföra. Den ena är att jag saknade den musikaliska humor som var ett kännetecken för Bleckhornen i många år. Min rekommendation är att ni plockar fram Benny Fagerströms rent geniala arrangemang ur notarkivet och låter er inspireras till nya höjder. Den andra punkten säger jag som Sousafantast: John Philip Sousa är Bleckhornens förste hedersmedlem och jag menar att varje Bleckhornskonsert bör innehålla minst ett stycke av Sousa.

#28 Hans Pedersen Dambo
Självutnämnd recensent

 

Leave a Reply