Archive for december, 2015

In memoriam

I dag, söndagen den 20 december, fanns Lars-Göran Strömblads dödsannons införd i Sydsvenskan:
Lars-Göran StrömbladDärmed har vi också sänt in dessa minnesord till Sydsvenskans familjeredaktion:
Stol 17

Lars-Göran Strömblad
Som tidigare meddelats har Lars-Göran Strömblad avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av hustru, barn och barnbarn. Han blev 72 år.
Lars-Göran var en äkta göing, född i Glimåkra som han var. Han tog studenten i Älmhult och utbildade sig sedan till läkare  i Lund. Lars-Göran specialiserade sig inom neurokirurgi. Han disputerade 1993 på en avhandling om hjärntumörer, närmare bestämt maligna astrocytom.
Vi lärde känna Lars-Göran när han spelade sig in i Academimusiccorpset Bleckhornen. Han var en habil träblåsare (sax och klarinett).
Lars-Göran var med om att starta något så ovanligt som en personalorkester inom en sjukhusklinik. Orkestern bildades när de två neurokirurgiska klinikerna slogs samman och fick därför det fiffiga namnet Corps Callosum, som syftar på  Corpus Callosum dvs hjärnbalken, strukturen som förenar hjärnhalvorna.
Folk som varit med i Bleckhornen har inledningstakterna till marschen Blaze Away som visselsignal. Detta utnyttjades mellan Lars-Göran  och EC´s dotter när Lars-Göran vårdades på Orup och de fick syn på varandra på långt håll i sjukhuskorridoren. Detta roade Lars-Göran  mycket.
Lars-Göran var styrelseledamot i föreningen Bleckhornens Vänner och innehade stol nr 17 i Bleckhornsacademien.
En humorgen tycks grassera i Göingetrakten, vilket vi har flera exempel på i Bleckhornen.
En humoristisk musiker och vän har marscherat vidare. Vi saknar Lars-Göran och tänker på familjen.
För Bleckhornens Vänner.
Eric Cordesius, Hans Pedersen Dambo
 

IN MEMORIAM

Det är vår smärtsamma plikt att meddela att vår vän #64 på stol nr 17 i Bleckhornsacademien,
Lars Göran Strömblad efter en tids sjukdom avlidit i morse den 11 december 2015.

Vi återkommer med minnesord efter Lars Göran.

 

2015 års julkoncert succésfjång!

Under lördagskvällen den 5 december bjöd Bleckhornen publiken på en hejdundrande musikalisk resa som började i Köpenhamn med Lumbyes Jernbanedamp galop och slutade i Florens med Fuciks fina Florentinermarsch efter avstickare till Amerika, Afrika, Antarktis, Japan, Ryssland, Irland och Mexiko.

Denna kraftfulla, välspelande orkester, som i sig själv var större än vad någon svensk militärorkester varit och dessutom kompletterades av en egen balett, bjöd på en humoristisk föreställning av hög klass och med fin fjång.
Bleckhornen visade också på sin förmåga att spela olika musikstilar som klingande marschmusik, smäktande vacker musik och rytmisk svängande musik.

Baletten förtjänar ett särskilt beröm för att märkbart ha höjt sin egen dansskicklighet flera nivåer. Deras Riverdance var imponerande.

Vi medlemmar i Bleckhornens vänner som satt på första parkett var helt eniga om att detta var den bästa julkoncert vi varit med om på flera år.

Den enda malörten i denna glädjebägare var att man för andra året i rad inte lät sin förste hedersledamot John Philip Sousa komma till tals.

§28 Hans Pedersen Dambo